Arkeologi och historia – Nya Dagbladet

Hällristningar slipades bort på lagskyddad plats

Emil Fjellstedt — Wed, 16 Sep 2026 13:21:50 +0000

Hällristningar på Hamrinsberget i Umeå har slipats bort någon gång under sommaren. Polisen utreder grovt fornminnesbrott och saknar misstänkt – platsen har räknats som lagskyddad fornlämning sedan arkeologer 2017 identifierade en ristning som de trodde kunde vara uppemot 4 000 år gammal. Anmälan kom in till polisen tisdagen den 15 september och gäller hällristningarna på Hamrinsberget, som ligger vid Blå vägen/Strombergs väg i Umeå. Hällristningarna har slipskador. Upptäckten gjordes i september, men exakt när själva skadan skedde är oklart. Enligt polisen har ristningarna förstörts någon gång under sommaren. Ärendet rubriceras som grovt fornminnesbrott, och det finns i nuläget ingen misstänkt. Dagen efter anmälan gick polisen ut och bad allmänheten om hjälp med att ringa in tidpunkten. "För att få en mer exakt brottstid uppmanas både personer som sett hällristningarna och personer som iakttagit de bortslipade hällristningarna under sommaren att höra av sig", skriver polisen.

Skyddad fornlämning sedan 2017

Det var 2017 som arkeologer vid Västerbottens museum med hjälp av 3D-fotografering kunde urskilja en förhistorisk hällristning på berget, en figur som de trodde kunde vara uppemot 4 000 år gammal. Liknande figurer brukar tolkas som solen eller månen. Efter fyndet räknades platsen som lagskyddad fornlämning, enligt Sveriges Radio, som rapporterade om upptäckten. Det var då den tredje platsen i Västerbottens län med förhistoriska hällristningar. Ristningen var 2017 svår att se med blotta ögat, eftersom den låg på samma häll som modern graffiti och ristningar från senare tid. Hamrinsberget ligger i dag inklämt mellan Berghem och Norrlands universitetssjukhus. För 4 000 år sedan var platsen en ö på väg upp ur havets yta. Att fyndet låg så tillgängligt för allmänheten var enligt arkeologen Erik Sandén både en tillgång och en risk. Redan 2017 fanns skador på hällen bara 15 centimeter från den gamla ristningen, och han varnade då för att eldning på berghällen kunde utplåna den. Han sade till skattefinansierade statskanalen SVT: — Jag skulle tro att om du eldar på den en gång så finns den inte mer. I samma intervju beskrev han också vad 3D-tekniken hade gett vid handen: — Nu har vi också insett att det finns en ristning som kanske är närmare 4000 år gammal här också. Polisen har ingen misstänkt i ärendet och söker nu både personer som sett hällristningarna under sommaren och personer som lagt märke till slipskadorna. Även den som har andra uppgifter om händelsen uppmanas höra av sig via polisen.se eller telefonnummer 114 14.

Hobbysökare grävde upp Finlands största vikingatida myntskatt

Markus Andersson — Thu, 10 Sep 2026 05:38:08 +0000

En metalldetektorist har hittat det som museet kallar den största kända vikingatida myntskatten i Finland. Först trodde han att detektorn bara hittat malm, och slutade gräva. Fyndet gjordes den 3 september 2026 nära Sysmä kyrkby, av metalldetektoristen Kalle Lappinen. Dagen efter åkte arkeologer ut till platsen och tog upp skatten ur marken. Allt hade lagts ned i två kärl av näver, ungefär 45 centimeter under markytan och med omkring tolv meter mellan gömställena, uppger Lahtis museer. Bland mynten låg också en bit betalningssilver, en silverarmring, ett silverbeslag och en silverpärla. — Det är ovanligt att näverasken har bevarats. Organiskt material bevaras sällan från förhistorisk tid under finska förhållanden, säger museichefen Tuulia Tuomi till Yle. Ett av kärlen gick dock sönder när skatten grävdes fram. Mynten är ännu varken rengjorda, åtskilda eller räknade. Den exakta vikten, antalet och en närmare datering får vänta på fortsatta undersökningar. Att det rör sig om tusentals mynt står däremot klart.

Signalen som verkade komma från malm

Lappinen har sökt med metalldetektor i flera år och hade gått över just den här platsen tidigare utan resultat. Signalen kom så djupt nerifrån att han först avfärdade den – tills han hittade en likadan en bit bort och bestämde sig för att gräva ända till botten. — Först var det lite svårt att tro, sedan adrenalinet och känslan av att lyckas. Arbetet lönade sig återigen, säger han till Yle. Fram till nu har rekordet innehafts av en skatt som hittades i Nousis 1895. Den innehåller omkring 1 700 mynt jämte andra föremål, tillsammans cirka 2,2 kilo, och har hittills räknats som Finlands största kända vikingatida myntskatt. I Sysmä väger enbart mynten cirka 4,5 kilo. Utöver den vikten kommer betalningssilvret, armringen, beslaget och silverpärlan, som låg i näverkärlen mellan stenarna.

Tors hammare låg gömd under trädgården i tusen år

Markus Andersson — Tue, 08 Sep 2026 05:50:19 +0000

Ett par timmars trädgårdsarbete i Rebild i Nordjylland slutade med 18,5 kilo vikingatida silver. Fyndet är Danmarks största kända silverskatt från vikingatiden, och bland föremålen finns en liten torshammare. Husägaren, som vill vara anonym, skulle bara lägga en ny stenterrass. Efter en halvtimmes grävning tog grepen i något som gav ett märkligt ljud. — Först trodde jag att det var gammalt järn eller stängseltråd och några krukskärvor, men när jag började gräva med händerna kunde jag plötsligt fiska upp det ena metallföremålet efter det andra, säger fyndaren. Totalt handlar det om omkring 700 föremål och fragment, uppger Nordjyske Museer. Skatten lades ned i ett lerkärl någon gång under 900-talet. Omkring 320 föremål med en vikt på 6,4 kilo låg kvar i kärlet.

Silver som vägdes, inte räknades

Innehållet är ingen skattkista i sagostil utan silver som vägdes och användes som rikedom och betalningsmedel. Tyngdpunkten ligger på silvertackor, armringar och brutsilver. Mynten utgör bara en liten del av vikten: 47 hela mynt och myntfragment, däribland arabiska och anglosaxiska präglingar. Två av dem är pennies präglade under Edvard den äldre, som regerade 899–924, vilket ger en tidigast möjliga tidpunkt för när skatten kan ha lagts ned. Mynten pekar samtidigt ut kontaktvägarna: österut mot den islamiska världen och västerut mot England. — Det här är ett fynd av stor betydelse för vår förståelse av vikingatiden i Danmark. Skatten visar så tydligt hur silver fungerade som rikedom och betalningsmedel. Det är som att hitta ett kassaskåp från vikingatiden, säger Torben Sarauw, kulturarvschef och arkeolog vid Nordjyske Museer. [caption id="attachment_239650" align="alignnone" width="1170"] Bland skatten finns silvertackor, armringar och mynt. Foto: Nordjyske Museer[/caption]

Torshammare och runor i samma kärl

Bland fynden finns en miniatyr av Tors hammare. På en av tackorna finns runor som möjligen kan läsas "hutu". Det kan vara ett namn, ett ägarmärke eller någon annan form av markering. Något säkert svar finns inte. Skatten är danefæ, vilket i Danmark innebär att fyndet tillhör staten. Den skickas nu till Nationalmuseet i Köpenhamn för bedömning. Nordjyske Museer hoppas kunna visa silvret för publik på Vikingemuseet Fyrkat. Liknande fynd har väckt uppmärksamhet på flera håll i Norden. Under golvet i en vikingatida gård hittades en silverskatt i Täby med åtta halsringar, två armringar och mynt från bland annat den arabiska världen och Normandie. I Norge omfattar Mørstadskatten 4 886 mynt; de första 100 har nyligen gjorts tillgängliga digitalt.

Nu öppnas Norges största vikingaskatt för allmänheten

Jan Sundstedt — Tue, 01 Sep 2026 06:28:16 +0000

De första 100 mynten ur Mørstadskatten, Norges största vikingatida myntfynd, har nu publicerats digitalt. Fotografier och beskrivningar gör det möjligt för både forskare och allmänhet att studera en första del av den nära 5 000 mynt stora skatten. Mørstadskatten upptäcktes den 10 april 2026 av metalldetektoristerna Vegard Sørlie och Rune Sætre på ett fält vid Rena i Østerdalen. Fyndet växte snabbt från 19 mynt till omkring 3 000. Efter den senaste genomgången omfattar skatten 4 886 mynt, och antalet kan öka när nya undersökningar genomförs på fyndplatsen. Kulturhistoriska museet vid Universitetet i Oslo har börjat lägga ut mynten i samlingsdatabasen Unimus. Varje föremål får ett eget nummer, fotograferas från båda sidor och förses med uppgifter om bland annat ursprung, ålder och prägling. De första publicerade posterna omfattar framför allt engelska och tyska mynt från härskare som Æthelred II, Knut den store och de tysk-romerska kejsarna Otto I–III. Där finns också mer ovanliga exemplar. [caption id="attachment_239055" align="alignnone" width="1170"] De första 100 posterna ur Mørstadskatten visas i Kulturhistorisk museums samlingsdatabas. Skärmdump: Unimus/Kulturhistorisk museum[/caption]

Sällsynt mynt från Dublinkung

Ett av mynten är präglat av Sigtrygg Olavsson Silkeskägg, den norsk-gaeliske kungen av Dublin. Numismatikern Anne Skogsfjord uppskattar att skatten kan innehålla omkring tio mynt från honom. — En sådan har vi inte fått in tidigare, säger hon till forskning.no. Arbetet är tidskrävande och beräknas ta omkring en timme per mynt. Drygt 1 000 mynt har katalogiserats, men de måste granskas och fotograferas innan de kan publiceras. Museet bedömer att hela arbetet kommer att ta minst ett år. Fyra sällsynta Harald Hårdråde-mynt, som daterar skattens nedläggning till omkring 1046–1047, har ännu inte lagts ut. Delar av Mørstadskatten ska även ställas ut på Historisk museum i Oslo under hösten.

Ny karta guidar till Sveriges kulturarv

Emil Fjellstedt — Thu, 27 Aug 2026 05:32:33 +0000

Slott, fästningar, fyrplatser, fornminnen och gamla bruk finns nu samlade på en och samma utflyktskarta. Statens fastighetsverk pekar ut 206 historiska besöksmål för den som vill upptäcka mer av Sveriges gemensamma kulturarv. Den vikbara kartan heter Välkommen till din historia och lanserades inför sommaren. Den finns också digitalt och kan användas som guide för höstens utflykter. Bakom urvalet står Statens fastighetsverk, SFV, som förvaltar över 2 300 statligt ägda fastigheter. Besöksmålen sträcker sig över hela landet och omfattar allt från palats och kyrkor till fängelser, fyrar, ruiner och parker. — Vår förhoppning är att kartan ska få fler barn och vuxna att upptäcka och utforska de unika historiska miljöer som vi alla äger gemensamt genom staten, säger SFV:s generaldirektör Max Elger.

Från fyröar till gamla fängelser

På kartan finns välkända sevärdheter sida vid sida med platser som sällan syns i vanliga turistguider. Bland miljöerna finns kungsgårdar, försvarsanläggningar, bruksmiljöer och spår efter järnålderns människor. SFV har även fastigheter i sju svenska världsarv. På 132 av besöksmålen finns bemannad verksamhet för allmänheten, med exempelvis museer eller guidade turer. Andra miljöer går att upptäcka på egen hand. Kartan har tryckts i 100 000 exemplar och har bland annat delats ut vid de bemannade platserna och till historielärare.

Går att ladda ned

Den som inte hittar den tryckta kartan kan ladda ned den som PDF eller beställa ett exemplar till brevlådan. Via QR-koder går det att läsa mer om platsernas aktiviteter och öppettider. Den digitala versionen kan filtreras efter exempelvis län, världsarv, fornminnen, slott, parker eller fyrplatser. — Det ideella engagemanget är avgörande för att våra historiska miljöer ska kunna leva vidare och bevaras för framtida generationer, säger Claes Brunius, affärsutvecklare vid Statens fastighetsverk.

Tusenårig kyrkogård hittad i Norge

Markus Andersson — Tue, 25 Aug 2026 05:14:41 +0000

En sedan länge försvunnen kyrkogård har lokaliserats vid Hamar i östra Norge. På begravningsplatsen från tidig medeltid har arkeologerna hittat barn och vuxna – och flera av dem låg tillsammans i samma grav. Det började med ett silvermynt i en åker. År 2019 gick hobbysökaren Øyvind Moe med metalldetektor över marken vid Ridabu utanför Hamar. Där hittade han en halvpenning från hertig Håkon Magnussons tid, präglad omkring 1285. När Moe lämnade in fyndet skämtade han om att han kanske hade funnit den försvunna Valums stavkyrka. Året därpå hittade en annan metallsökare människoben i samma område. Arkeologer från Innlandet fylkeskommune kallades till åkern och kunde konstatera att benen låg i gravar. Den sedan länge bortglömda kyrkogården hade återfunnits. Nu undersöks odlingsmarken vid den tidigare gården Valum. Hittills har arkeologerna påträffat kvarlevor efter 15 personer. I en av gravarna låg fyra av dem tätt tillsammans, ett ovanligt fynd enligt projektledaren Aksel Haavik vid NIKU. — Det är så pass unikt att jag aldrig har varit med om något liknande. Att hitta fyra personer i en grav är inte helt vanligt, säger Haavik till NRK.

Fyra personer låg i samma grav

Tre av gravarna innehåller flera individer. I en av dem låg fyra människor tätt intill varandra, däribland ett barn. Det finns även gravar med två och tre personer. — Det är mycket ovanligt att hitta så många gemensamma gravar på en kristen kyrkogård. Här finns dubbelgravar, en trippelgrav och en grav med fyra personer, säger utgrävningens fältledare Kristine Ødeby Haugan. Varför människorna begravdes tillsammans är ännu okänt. Arkeologerna diskuterar både sjukdom och möjligheten att personer som avled under vintern jordfästes gemensamt när marken tinat. Någon bestämd dödsorsak har inte fastställts. Skeletten bär också spår av människornas liv. Ett benbrott hade läkt i fel vinkel, vilket gjorde personens ena ben betydligt kortare än det andra. Skadan måste ha gjort att han haltade, men läkningen visar att han levde länge efter olyckan. På ett annat skelett var en tand kraftigt nedsliten.

Kristna gravar från tidig medeltid

Kol-14-dateringar av ben från platsen pekar på att begravningarna skedde någon gång mellan 994 och 1190 efter Kristus. Det placerar kyrkogården i övergången mellan vikingatid och tidig medeltid. De döda låg på rygg med huvudet mot väster och fötterna mot öster. Inga gravgåvor har hittats och kropparna hade inte kremerats. Arkeologerna bedömer därför gravarna som tydligt kristna. Fyndet kan även markera platsen för den försvunna Valums stavkyrka, men kyrkobyggnaden har ännu inte påträffats. Kyrkan gick ur bruk 1590, varefter platsen så småningom glömdes bort.

Gravarna var nära att plöjas bort

Gravarna låg strax under markytan och riskerade att förstöras av fortsatt jordbruk. Utgrävningen gör det möjligt att rädda kvarlevorna innan plogen når dem. De 15 skeletten ska katalogiseras och föras till Kulturhistoriska museet i Oslo. Framtida DNA-analyser kan visa om personerna i gravarna med flera individer var släkt, medan undersökningar av skelett och isotoper kan ge besked om ålder, kön, sjukdomar, kost och var de växte upp.

Romerskt skeppsvrak hittat utanför Sicilien

Jan Sundstedt — Wed, 12 Aug 2026 06:19:44 +0000

Italienska dykare har upptäckt ett romerskt skeppsvrak med hundratals välbevarade amforor utanför Mazara del Vallo på Siciliens sydvästra kust.

Fartyget, som enligt Italiens kulturministerium dateras till 100- eller 0-talet före Kristus, ligger på omkring 46 meters djup. Vraket är omkring 21 meter långt och sex meter brett, rapporterar BBC.

Det upptäcktes efter att fiskare uppmärksammat en avvikelse på sin sonar. Fridykaren Giacomo De Mola undersökte platsen och fann ett stort antal amforor – keramikkärl som i antiken bland annat användes för att frakta vin och olivolja.

Italiens kulturminister Alessandro Giuli beskriver fyndet som en av de viktigaste undervattensarkeologiska upptäckterna under de senaste åren. Specialdykare från den italienska polisens kulturarvsenhet Carabinieri har skickats till platsen.

https://www.youtube.com/watch?v=vFqY-2hcaj4

Myndigheterna ska nu skydda vraket medan arkeologer undersöker lasten och försöker fastställa mer om fartygets historia. Medelhavets botten rymmer många antika vrak från den handel som en gång band samman regionens hamnar.

Norsk vikingagrav öppnas

Jan Sundstedt — Fri, 07 Aug 2026 11:32:37 +0000

Arkeologer har öppnat den vikingatida skeppsgraven Grønhaug på Karmøy i västra Norge. De har redan gjort fynd som tyder på goda bevaringsförhållanden och möjligen på en äldre grav under skeppsgraven. Grønhaug är en av flera monumentala gravhögar vid Karmsundet på Karmøy, ett område som länge har haft en särskild plats i berättelsen om den tidiga vikingatiden. Nu undersöks högen av arkeologer från Arkeologiskt museum vid Universitetet i Stavanger, på uppdrag av den norska kulturmiljömyndigheten Riksantikvaren. — Det här blir otroligt spännande och jag ser mycket fram emot det. Det är som julafton för oss som älskar det norska vikingaarvet. Skeppsgravhögarna i Norge saknar motstycke i världen, och på Karmøy är de unika. Här ligger de tätare än någon annanstans i landet, säger riksantikvar Hanna Geiran. Riksantikvaren uppger att skeppsgraven senast undersöktes 1902 av arkeologen Haakon Schetelig. Då hittades rester av ett omkring 15 meter långt skepp av ek, samt delar av gravens utrustning. De bäst bevarade delarna av skeppets bordplankor togs till Bergen, medan mycket av det våta träet fick ligga kvar i marken. Den nya utgrävningen ingår också i arbetet med att lyfta fram norska vikingatida skeppsgravar i en möjlig framtida världsarvsprocess. På Karmøy finns även Salhushaugen, där konturerna av ett tidigare okänt skepp identifierades med markradar 2023. Undersökningen är dock begränsad. Arkeologerna öppnar inte hela högen, utan har gått ned genom ett schakt som i stort följer Scheteligs gamla öppning.

Spår av något äldre under skeppsgraven

Det nya arbetet har redan gett indikationer på att högen rymmer en längre historia än den vikingatida begravningen. Under skeppsgraven har arkeologerna påträffat en stenkonstruktion och lager som kan höra till en äldre gravhög från bronsåldern. Bedömningen är preliminär och ytterligare prover ska tas innan en säkrare tidslinje kan fastställas. Om tolkningen bekräftas innebär det att vikingatidens gravläggning kan ha anlagts ovanpå en redan gammal och betydelsefull plats i landskapet. Det skulle passa in i ett mönster där senare makthavare återanvänder äldre monument för att knyta an till mark, minne och auktoritet – men just för Grønhaug är frågan ännu inte avgjord.

Bevarad växtlighet och skeppsnaglar

De första fynden talar för ovanligt goda bevaringsförhållanden inne i högen. Arkeologerna har bland annat hittat metallnaglar som kan härröra från skeppet, samt trä och ett torvlager där växtlighet fortfarande kan urskiljas. Det bevarade torvlagret har gjort det möjligt att känna igen växter som fanns på platsen när gravhögen anlades. Det är betydelsefullt, eftersom organiskt material ofta är det som snabbast går förlorat i äldre gravar. Fynden kan ge bättre kunskap om hur högen byggdes, vad som lades i den och hur platsen såg ut vid tiden för begravningen. — Mycket av skeppsgraven är bevarat, så här finns mycket orört sedan vikingatiden. Vi vet inte vad vi kommer att stöta på, säger arkeologen Marie Ødegaard.

Antarktis första dinosauriefossil identifierat

Emil Fjellstedt — Wed, 01 Jul 2026 11:15:10 +0000

Ett benfragment som hittades på Antarktis för över 40 år sedan har nu identifierats. Fyndet beskrivs som det första dinosauriefossilet som någonsin samlats in på kontinenten. Fossilet hittades 1985 under en expedition med British Antarctic Survey till James Ross Island, vid Antarktiska halvön. Det antogs först komma från en marin reptil, men en ny analys visar att benet i själva verket tillhörde en sauropod – den grupp långhalsade växtätare som rymmer några av de största landdjur som någonsin funnits. Natural History Museum i London uppger att det rör sig om en ryggkota från svansen. Formen och storleken gör att forskarna placerar djuret bland titanosaursläktingarna, en undergrupp av sauropoder som levde under kritaperioden. Just detta djur var sannolikt betydligt mindre än de största kända jättarna och uppskattas ha varit omkring sex till sju meter långt. — Tro det eller ej, men detta är den första biten dinosaurie som någonsin upptäckts på Antarktis. Den förbisågs eftersom jag tror att den felidentifierades under hårda fältförhållanden, men det är en sauropod och bara det andra sauropodbenet från hela kontinenten, säger paleontologen Paul Barrett vid Natural History Museum. Forskarna kan inte avgöra om fossilet kom från en ung individ eller från en mindre fullvuxen form. Benet är för fragmentariskt för att artbestämmas, men tillräckligt tydligt för att visa att även denna dinosauriegrupp fanns i Antarktis ekosystem. [caption id="attachment_234349" align="alignnone" width="1170"] Fossilet är en svanskota från en titanosaurisk sauropod, fotograferad från två vinklar. Foto: Barrett et al. 2026[/caption] — Det kommer mycket exakt från en del av yngre krita som kallas campan, och från den allra nedersta delen av campan, förklarar Barrett. Han framhåller att dateringen är ovanligt precis eftersom kotan hittades i marina bergarter tillsammans med ammoniter.

Antarktis var grönare under kritaperioden

Fyndet ger en ovanlig inblick i ett Antarktis som såg helt annorlunda ut än dagens isklädda kontinent. För omkring 70 miljoner år sedan var området en del av ett sydligt landskap med tempererade skogar, där ormbunkar, barrträd och andra växter bredde ut sig. Under denna period satt Antarktis fortfarande ihop med den sydliga delen av Sydamerika. Trots kontinentens läge långt söderut fanns där ett rikt ekosystem med flera sorters dinosaurier, däribland växtätare, pansardinosaurier och tvåbenta rovdjur. Fossil av sauropoder är däremot mycket sällsynta i Antarktis. Enligt forskarna är det nyidentifierade benet bara det andra kroppsfossilet från en sauropod som är känt från kontinenten – men det första dinosaurieben som faktiskt samlades in där.

Kan kasta ljus över dinosauriernas spridning

Fyndet kan bidra till förståelsen av hur sauropoder spreds mellan de sydliga landmassorna under kritaperioden. Antarktis kan ha fungerat som en viktig länk mellan Sydamerika, Australien och andra delar av det gamla superkontinentlandskapet Gondwana. Benfragmentet visar också hur äldre museisamlingar kan få ny betydelse när de granskas på nytt. Ett fossil som länge betraktades som obemärkt och felplacerat visar sig nu vara en av de viktigaste dinosaurieledtrådarna från jordens sydligaste kontinent.

Bortglömt skinnfynd visar sig vara Sveriges äldsta sko

Markus Andersson — Tue, 23 Jun 2026 05:24:50 +0000

Ett skinnfragment från ett gravröse i Roslagen har i över 80 år tolkats som rester av en björnfäll. En ny granskning visar nu att fragmenten i själva verket är delar av Sveriges äldsta kända sko – med spår av romerskt mode. Fyndet gjordes redan 1943, när arkeologer undersökte ett gravfält vid Igelsta–Västerängen i Söderby-Karl i Norrtälje kommun. I ett av gravrösena låg en romersk bronskittel, beslag och kedjor till två dryckeshorn – och under kitteln fanns skinnfragment som då tolkades som delar av en björnfäll. När materialet granskades på nytt i Statens historiska museers samlingar 2023 förändrades bilden. Fragmenten var inte rester av en fäll, utan delar av en sko från romersk järnålder. I en ny studie i tidskriften Fornvännen dateras fyndet till omkring 70–250 e.Kr. Forskarna beskriver skon som den äldsta kända i Sverige. — Vi kunde se att skinnfragmenten var tillskurna och hade olika öppningar, vilket gjorde att det inte kunde vara en björnfäll. Nya undersökningar och analyser visade att det var ett helt unikt fynd av två fragment av en 2 000 år gammal sko, säger Thomas Eriksson, antikvarie vid Statens historiska museer, i ett pressmeddelande.

Romersk inspiration

Skon har enligt forskarna paralleller i romerskt material. I Statens historiska museers pressmaterial jämförs den med en så kallad Ramshaw-sko, en praktisk brukssko från romerska delar av Europa. Modellen kunde användas av både män, kvinnor och barn och var gjord för längre förflyttningar. Att en sådan typ av sko dyker upp i ett gravröse i Roslagen gör fyndet särskilt intressant. Det visar inte bara att människor i området kände till föremål och formspråk från romerska kulturområden, utan också att lokala gravritualer kunde blandas med intryck från fjärran kontakter. — Fyndet är delar av ett vardagligt nyttoföremål där man kan se inspiration av det romerska skomodet, och det liknar inget annat fynd i Norden, säger Thomas Eriksson. DNA-analys av skinnet tyder på att skon kan ha varit gjord av hund- eller vargskinn. Fragmenten är tunna, bearbetade och försedda med öppningar som tyder på söm eller snörning.

Grav med lång historia

Gravröset där skon hittades var ingen enkel gravläggning. Enligt Fornvännen-artikeln visar kol-14-datering av kremerade ben nära kitteln att platsen hade använts redan tidigare, sannolikt under förromersk järnålder. Röset verkar alltså ha haft en mer komplicerad historia än forskarna först trodde. I den senare fasen lades de exklusiva föremålen ned: den romerska bronskitteln, dryckeshornsbeslagen och skofragmenten. Kombinationen pekar på en högstatusmiljö där lokala traditioner mötte långväga impulser. Forskarna framhåller att fyndet tillhör en av de mest anmärkningsvärda järnåldersmiljöerna i östra Mellansverige. Gravsammanhanget antyder att skon inte bara var ett praktiskt föremål, utan kan ha haft symbolisk betydelse i ritualen. Upptäckten visar också värdet av att återvända till äldre museisamlingar. Det som en gång registrerades som ett skinnfragment från en björnfäll visade sig, med nya ögon och nya analyser, vara ett unikt föremål ur svensk förhistoria.