Djungelboken – majestätiskt nyanimering från Disney

Först måste vi ägna uppmärksamhet åt det rent grafiska. Djungelboken är en sagolik manifestation av hur långt den datorgenererade animationstekniken har kommit. Tekniken för att animera detaljer som päls och hår har funnits ett par år och blir hela tiden bättre, men här är det helhetsintrycket som blir slående.

Inte en vargunge, apa eller lian är den andre lik. Hud, sår, revor – precis allting är knivskarpt och fantastiskt realistiskt. Att skapa djurens yttre i stilla 3D-modeller har man kunnat göra ett tag, men detaljnivån har tveklöst nått nya nivåer. Dock är det de naturtrogna rörelsemönstren och ansiktsdragen som kanske imponerar mest tillsammans med de omgivande miljöerna.

Stundvis glömmer man bort att man sitter och tittar på animerade djur och miljöer. Faktum är att Djungelboken är ett grafiskt mästerverk vars miljöer och djur är så fantastiska att se på att det allena gör filmen värd att se. Disney har målat upp det indiska djungellandskapet till en sagolikt livfull, vacker och dramatisk miljö.

Handlingen

Här förtjänar Disney en eloge för att man i förändringshysterins tidevarv inte ändrar på något för förändringens skull och låter en bra saga få vara orörd. Handlingen håller huvudpunkterna efter den tecknade klassikern från 1967.

”Människovalpen” Mowgli, en pojke som föds av utkanten av den indiska djungeln blir som liten föräldralös efter att den ilske tigern Shere Khan attackerat hans föräldrar. Khan bär karaktäristiskt på ärren i ansiktet som Mowglis far gav honom när han försvarade sig med en brinnande fackla vid överfallet.

Mowgli hittas övergiven efter attacken på föräldrarna av pantern Bagheera. Han tar Mowgli till en varglya där han accepteras som en av valparna och får så växa upp tillsammans med dem. Vargflockens ledare inser dock att Mowgli behöver återvända till människobyn då Shere Khan har återvänt till trakterna och kommer att uppsöka pojken för att döda honom. Bagheera leder Mowgli genom djungeln tillbaks mot byn, men Mowgli inser att han inte vill tillbaka och flyr ifrån Bagheeras skydd och hamnar mycket riktigt snabbt i fara.

På både mäktiga och underliga sätt introduceras filmens olika karaktärerna som den jättelika pytonormen Kaa som trots sin dödliga avsikt genom hypnos ger Mowgli en insikt om vad som hände honom som liten. Den lättsamme och livsglada djungelbjörnen Baloo blir efter en dramatisk inledning på bekantskapen snabbt en nära vän och följeslagare till den lille pojken.

Eld och bränder spelar en avgörande roll i Djungelboken. Djungeln drabbas av skogsbrand och orsakar förödelse för alla som lever där. Eld skämmer de flesta, men faschinerar också en viss orangutang vid namn Kung Louie som huserande i ett gammalt tempel dominerar djungels alla apor som vid ett tillfälle tillfångatar Mowgli. Louie erbjuder Mowgli skydd mot Khan, men i utbyte kräver han att Mowgli, i egenskap av människa skaffar Louie kunskap om hur man gör upp eld. Mowgli anar oråd och lyckas med Baloos och Bagheras hjälp att fly.

Sammanfattning

Tack vare den fantastiska dramatiken man lyckats skapa med miljöerna känns det nästan som en helt ny film. Med tanke på att det gått 50 år sedan man animerade den tidigare filmen vore det kanske konstigt annars, men det känns som att Disney fått med alla väsentliga inslag ifrån den tecknade klassikern vi ser en skymt av varje julafton.

Det här är en film som förtjänar att upplevas på bioduken för den som vill ha ögongodis och se ett färgstarkt djungeläventyr.

Djungelboken får 5 av 5 i betyg då den redan får anses vara den nya Disney-klassikern redo att ta fram och avnjutas många gånger. Disney har helt enkelt lyckats återskapa ett mästerverk i en majestätiskt vacker tappning utan att förstöra det originalrecept vi alla känner till.

Filmen har Sverigepremiär den 13 april.