Är offret och förövarna lika goda kålsupare?

publicerad 1 oktober 2016
Lars Vilks vid Nimis, Kullaberg

Hur reagerar egentligen omgivningen när en person som själv bara har använt sig av sina medborgerliga och grundlagsskyddade rättigheter blir utsatt för våld och hot om våld? Ger man denne sitt stöd och visar tydligt att man inte accepterar hot och våld eller tar man avstånd från den utsatte och stöter bort honom från gruppen?

Lars Vilks behöver nog ingen längre presentation här. Den kontroversielle konstnären har efter sina rondellhundar blivit utsatt för både hot och mordförsök av islamister och liknande typer som anser att hans konstverk smädar den muslimska profeten Muhammed och att Vilks då måste dödas för detta.

Knäppgökar finns det gott om, inte minst inom extrema muslimska miljöer – så långt inget nytt. De som tycker att Lars Vilks borde straffas hårt och skoningslöst för sin konst kommer förmodligen aldrig ändra uppfattning kring saken. Vad som är betydligt mer intressant är den stora massan – de vanliga människorna och hur dessa agerar och resonerar kring Vilks och hotbilden runt honom.

Sluter man upp och ger honom sitt stöd mot de bindgalna extremister som vill ta hans liv och har förvandlat detta till en tillvaro med ständigt beskydd från SÄPO och där han har tvingats förändra hela sina dagliga tillvaro? Inte i särskilt hög utsträckning verkar det som. Trots att Vilks inte har gjort något fel i juridisk mening utan tveklöst är att betrakta som ett offer för våldsbejakande och intoleranta muslimska grupper så är det ändå han som i många fall anses bära skulden och som exkluderas från olika sammanhang.

I SVT Opinion berättar Vilks att han blir ombedd att lämna restauranger för att de som arbetar på dessa känner sig ”otrygga” med hans närvaro. På Facebook har det också – på fullaste allvar – diskuterats huruvida Lars Vilks har rätt att röra sig utomhus med tanke på den hotbild som finns mot honom, och då indirekt också mot hans omgivning. Många verkar alltså anse att Vilks, trots att han är ett offer och inte har gjort något fel eller brutit mot några lagar, bör gömma sig i någon stuga någonstans och aldrig någonsin komma ut från denna. Så högt värderad är alltså yttrandefriheten och så stort är stödet för en dödshotad individ i praktiken – håll dig borta så att vi andra inte får problem ungefär.

Inte ens iden lokala konstnärsföreningen verkar Vilks vara välkommen längre, och han har själv postat korrespondens på sin blogg där det framgår att övriga konstnärer kan uppleva rädsla och otrygghet om Vilks närvarar och det har också införts en ny trygghetsparagraf så att man enkelt ska kunna utesluta konstnärer ”som bedöms utgöra en risk för föreningens medlemmar”, en anti-Vilksparagraf helt enkelt.

Givetvis finns det stor ironi i att en förening eller nätverk just för konstnärer väljer att exkludera en person för att hans konst uppenbarligen provocerar och riskerar att framkalla hot och våld, inte minst med tanke på de ständigt upprepade konstnärliga budorden om att bra konst provocerar, konst ska få uppröra, riktigt konst skapar starka känslor och så vidare. I fallet med Vilks är det ju tydligt att den typen prat bara är humbug och att man enbart vill ha menlös konst som inte alls upprör eller provocerar och som helst inte skapar några starka känslor alls. Annars riskerar man ju att bli tvingade att stå upp för konsten på riktigt, även i skarpt läge, och då är det ju betydligt enklare att helt enkelt stänga Vilks ute med trygghetsargument.

Framför allt är förhållningssättet dock djupt tragiskt och talande för hur fegt, ängsligt och ryggradslöst samhället är idag. Många människor vågar inte stå upp för några principer eller ideal om det innebär att de själva måste ta risker, oavsett om riskerna är fiktiva eller verkliga. Man väljer hellre att stöta ut och förkasta den person som är utsatt och hotad än att ta strid för denne.

I grund och botten är det exakt samma resonemang som när skolungdomar väljer att ta avstånd från ett mobboffer för att de själva inte ska drabbas av mobbarnas vrede. Det går inte att beskriva som någonting annat än feghet och ynkedom, skillnaden är bara att i Vilks fall så finns det ingen auktoritet som kan klappa hans omgivning på huvudet och förklara hur felaktigt och förvridet de resonerar och säger till dem att sluta upp med dumheterna.

 

Nya Dagbladet

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!