Ryssland som politiskt slagträ

publicerad 22 oktober 2013

Vinna eller försvinna för Nordens viktigaste dagstidning!


2739 kr av 100 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Utgör ryska militärplan nära svenskt territorium ett konkret hot mot rikets säkerhet eller är situationen medvetet överdriven för att skapa opinion for svenskt NATO inträde?

Inte många i dag känner till Karl Staaff. Han var den liberale ledaren i början av 1900-talet, statsminister 1911-14 efter det första valet med någorlunda lika rösträtt för män. Han föredrog sociala reformer i Fattigsverige i stället för pansarbåtar. Därför tvingades han bort av kunga-, herre- och militärmakt. Under det år han hade kvar att leva utsattes han för en vidrig smutskastningskampanj. Han beljögs för att gå ryssarnas ärenden, ja herrarna på Östermalm fimpade sina cigarrer i askkoppar med Staaffs bild i botten.

UBÅTSHYSTERIN

Man kan säga att Staaff blev offer för den svenska rysskräcken. Den har grasserat också i vår egen tid.  Alla svenskar över 40 minns säkert de många somrar på 1980-talet och några år framåt, då medierna nästan varje vecka larmade hysteriskt om de sovjetiska ubåtar som påstods vimla i svenska vatten.

Nästan allt i Östersjön kunde då med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: Läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar, pruttande fiskar eller gamla svenska båtar.

Visst, ett sovjetiskt intrång gjordes faktiskt 1981 av ubåten U137. Den gick med dundrande dieselmotorer och i övervattensläge på grund – på militärt svenskt skyddsområde rentav – i blekingska Gåsefjärden. Men varför var den på väg in i Gåsefjärden, som är så trång att den skulle ha haft svårigheter att vända och så grund att den inte hade kunnat använda sin främsta egenskap: att gömma sig under vattnet? Varför använde ryssarna en gammal och delvis risig ubåt som spionubåt, därtill försedd med kärnvapen, som det påstods?

Den förste svensk som gick ombord på U137 var en erfaren marinofficer, kommendören Karl Andersson. Han har länge hävdat att U137 inte gjorde ett avsiktligt intrång utan hade grovt felnavigerat. Om de andra ”ubåtsincidenterna” sade han:

”De vanligaste observatörerna är ju kaffedrickande tanter på en balkong eller groggfarbröder i en segelbåt”

Andersson fick stöd av utländska kollegor: Den brittiske amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch ställde ”periskopsjuka” som diagnos på Sverige och påpekade att man spionerar mycket bättre från en vanlig färja eller en segelbåt än från en ubåt. Han slog vad om en miljon, att sovjetiska ubåtar i svenska vatten var en myt. Den trestjärniga tyska Natogeneralen Franz Uhle Wettler kallade den svenska tron på spionubåtar för ”förstapriset i idioti”. Den kanske spydigaste salvan kom från den norske amiralen Ola Thomesen, som förefaller ha gillat elaka Sverige-historier. Han tyckte att den svenska marinen hade hjärntvättat sig själv och tillade:

”Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster?”

”RYSSLAND ÖVAR ANFALL PÅ SVERIGE”?

I våras blev det en inflammerad debatt, då det visade sig att några ryska plan hade flugit över Östersjön i närheten av Sverige. ”De övar anfall på Sverige”, löd hotfulla rubriker. Anhängarna av svenskt Natointräde och ökad svensk militärbudget vädrade morgonluft. Marinen hade ju fått så många nya miljarder under de många ubåtslarmens tid. Men till och med Carl Bildt, som i yngre dagar ändå hade befrämjat sin karriär på de påstådda ryska ubåtarna, ansåg att debatten i våras var “rätt hysterisk”.

Sven Hirdman, en eminent Rysslandskännare, som var Sveriges ambassadör i Moskva 1994-2004, hyfsade också debatten. Han sade bland annat:

”Ett isolerat anfall mot Sverige är totalt uteslutet /…/.Det finns inget militärt hot mot Sverige i dag /…/.Ryska försvaret var i totalt förfall på 90-talet /…/ Rysslands militär är en tolftedel av USA:s och hälften av Kinas.”

NATO FINNS ALLT NÄRMARE RYSSLAND

För dem som alltmer högljutt vill ansluta Sverige till Nato räcker det inte med att Sverige har militärt samarbete med Nato, ibland i Östersjön och också rentav på svenskt område. De gör en stor affär av att Nato minsann i motsats till Sverige är på alerten när ryssar flyger över Östersjön. Två danska Natoplan skuggade ryssarna i påskas.

Det märkliga var att dessa danska plan var baserade i Litauen. Vi glömmer lätt att Ryssland verkligen inte är Sovjet längre. Inte bara Ukraina, Vitryssland och sydkaukasiska områden har blivit egna stater sedan Sovjets sönderfall utan också Estland, Lettland och Litauen är nu självständiga. Och dessa tre är faktiskt medlemmar i den särklassigt starkaste militärpakten Nato, som leds av supermakten USA, knappast känd för enbart fredliga ingripanden i andra länder.

Dessutom är före detta länder i den sovjetiska Warzawapakten numera medlemmar i Nato, förutom de baltiska länderna också Polen, DDR, Bulgarien, Rumänien, Kroatien, Slovakien Tjeckien, Slovenien och Ungern. Men i Sverige utnyttjar ännu våra militarister den gamla rysskräcken.

 

Per Petreas

Vidare läsning:

Inifrån U137: min egen berättelse av Vasilij Besedin ISBN: 9789186560874

9789186560874_large_inifran-u-137-min-egen-berattelse

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!