Humanismen är död. Länge leve humanismen!

När Martin Luther genomdrev den protestantiska reformationen var det inte för att han protesterade mot kristendomen som sådan. Snarare ansåg Luther att påvedömet inte längre var en värdig representant för det kristna budskapet och att man hade förvanskat det för sina egna korrupta syften.

Idag är kristendomen i mångt och mycket en insomnad religion i Sverige. Istället har det mänskliga behovet av det heliga ersatts av nya värdebegrepp såsom exempelvis demokrati, mänskliga rättigheter och humanism. Frågan är samtidigt om inte även flera av modernitetens begrepp står redo för en reformation i lutheransk anda. En av den etablerade diskursens otaliga företrädare som exemplifierar detta är Sveriges före detta statsminister Fredrik Reinfeldt.

I Almedalen 2012 berättade Reinfeldt med högtidlig stämma att han skänkt 110 miljoner kronor av svenska skattemedel till konflikten i Syrien. Sverige var långt ifrån ensamt om sådana bidrag från västsfären, vilka drevs på från amerikansk sida med det uttalade syftet att störta den syriske presidenten Bashar al-Assad. Kritikerna menade att de grupper man stödde knappast dominerades av några demokrater, och att det fanns en uppenbar risk att man med sitt stöd av vapen, krigsmateriel och utbildning skulle främja islamistiska strömningar såsom al-Nusra-fronten i Syrien och även riskera spridningseffekter av islamism i hela regionen. Om sådana invändningar överhuvudtaget diskuterades i konventionella kanaler, avfärdades de, som alltid med avvikelser från Pravda-medias upprättade definition av sanningen, som paranoida konspirationsteorier.

Emellertid dröjde det inte länge förrän samma mediekanaler förundrat rapporterade om islamisternas snabba tillväxt i Mellanöstern. Varifrån hade de fått så mycket vapen och pengar på så kort tid? Nöten var hård att knäcka och presenterades som en stor gåta som var till synes omöjlig att besvara. Ur tomma intet hade en spretig grupp islamister utropat den Islamiska Staten efter att ha lyckats ockupera stora landområden i Syrien och Irak. Man rapporterade också att dessa islamister även tilläts utöka sina inkomster med att sälja olja från beslagtagna oljefält till det med USA och NATO allierade Turkiet. Detta händelseförlopp verkade inte nämnvärt bekomma USA:s president Obama eller för den delen statsminister Reinfeldt.

Reinfeldt återvände istället till Almedalens scen 2014 för att deklarera att Sverige nu var en humanitär stormakt och vädjade till det svenska folket att öppna sina hjärtan för de människor som nu befann sig på flykt, från det kaos han själv bidragit till att skapa. Sin vana trogen ställde ingen journalist från konventionell media förstås inte någon kritisk fråga om huruvida statsministerns förda politik kan ha bidragit till de massiva migrationsströmmarna – inte bara mot bakgrund av hans bidrag till att destabilisera Syrien med dess närområde – utan också genom bombningarna av Libyen där Sverige bidrog med Gripen-plan. Reinfeldt förlorade visserligen statsministerposten efter valet 2014, men har parallellt med sin nya karriär som medarbetare på Bank of America ändå fortsatt sitt kall att förmedla till det svenska folket vad det innebär att vara en god människa.

På samma sätt som kristendomen enligt Luther var en moralisk täckmantel för ett förtappat påvedöme, är den humanism som förespråkas av Reinfeldt och andra makthavare i den förmenta humanitära stormakten Sverige, bevisligen inte inriktad på att lösa problem på ett sätt som minimerar mänskligt lidande eller på en strävan efter genuin upplysning. Snarare är det centrala för detta pseudohumanistiska paradigm att rätta sig i ledet efter vad ett skrupellöst etablissemang definierar som humanism. Med tanke på att humanismen som begrepp utgör en så central del av den värdegrund som blivit modernitetens nuvarande moraliska rättesnöre, är det hög tid att ta tillbaka detta begrepp från en medial och politisk nomenklatura vars humanism i praktiken främst består av en kombination av självgod opportunism och djuplodat folkförakt.

Vid sidan av den omsorg för människan som ordet humanism i sig självt åsyftar, är det också en tradition som värdesätter den vetenskapliga metoden att göra observationer, ställa frågor, formulera hypoteser och testa dem för att vinna ny kunskap. En genuin humanism inbegriper således en idelig strävan att förstå verkligheten som den är, samt att låta denna växande förståelse utgöra den karta som samhället ska orienteras efter. En sant humanistisk värdegrund är mot den bakgrunden något djupt främmande för dagens falska humanism, som snarare bedriver ett envist krig mot verkligheten och alla som intresserar sig för att utforska den.

Ett försök att reformera humanismen i en ny tid är den organiska humanismen, ett begrepp som delvis är inspirerat av den naturfilosofi som utgjorde inspiration till renässansens humanism. Den organiska delen av begreppet betecknar bland annat en strävan efter att människan ska leva och utvecklas i samklang med naturens lagar och tillvarons faktiska förutsättningar. Snarare än att definiera människan och livet som sociala konstruktioner i väntan på att omstöpas enligt den politiska korrekthetens senaste påbud, är den organiska humanismen en realistisk humanism som söker utgå från människans underordnade ställning till naturens krafter och hennes faktiska inneboende egenskaper. Inbegripet i den organiska humanismen finns således en naturlig respekt för skapelsen och dess biologiska mångfald inklusive den etniska pluralismen.

Vidare ser den organiska humanismen också på olika delar av ett samhälle, som män och kvinnor, arbetare och företagare eller religion och vetenskap, som kompletterande aspekter av en levande mänsklig gemenskap som kan liknas vid en organism. En identitetsskapande kultur är ur det perspektivet ett medel att sammanföra samhällets medlemmars olikartade egenskaper till en organisk helhet som fortgående kan utvecklas med varje generations bidrag till dess evolution. Det kan kontrasteras mot den atomiserande liberalismen, där samhället snarare betraktar varje individ som en isolerad och i grunden utbytbar del i ett maskineri, utan något levande band till en nationell gemenskap eller ens ett högre syfte annat än sin egen njutning och underkastelse gentemot globalismens politiskt korrekta tyranni.

Med sina alltmer urartade uttrycksformer är det sannolikt en tidsfråga förrän den politiskt korrekta varianten av humanism på ett eller annat vis kommer att ersättas av en reformerad humanism värdig sitt namn såsom den organiska. Det döende paradigmets ihärdigaste försvarare skapar med sina intellektuella avfallsprodukter och den skit man kastar på varje uppfattat hot mot dess ideologiska herravälde, paradoxalt nog också en bördig jordmån för den organiska humanismens fortsatta tillväxt.

Isac Boman