Gandalf och Batman – Den nygamla mytologin

I alla tider har människan använt sig av symboliska berättelser och mytologier för att beskriva verkligheten på ett effektivt sätt. Även den moderna människan har, hur upplyst och rationell hon än må tro att hon är, exempelvis ett djuplodat behov av att finna sin egen plats i kampen mellan gott och ont. Mytologin erbjuder individer en berättelse och ett värdesystem för att kunna orientera sig i tillvaron och kan därmed på samhällelig nivå influera människors beteende mot det som i myten beskrivs som gott.

Många som hör ordet ”mytologi” associerar det till något flummigt eller rentav tråkigt. Egentligen är detta märkligt med tanke på att begreppet ursprungligen syftar på att lära av berättelser eller på studiet av berättelser. Faktum är också att moderna succéer som exempelvis Sagan om Ringen och Matrixtrilogin har mycket gemensamt med traditionell mytologi. Både Tolkien och bröderna Wachowski som ligger bakom Matrixfilmerna har varit öppna med att de egentligen inte har kommit på något nytt, utan endast omarbetat olika aspekter av urgammal indoeuropeisk mytologi i ny förpackning. Matrixvärlden är uppenbart inspirerad av hinduiskt symbolism, där så kallade avatarer går ner till den materiella världen i fysisk gestalt för att besegra ondskan och återuppbygga det goda. Även James Camerons kassasuccé Avatar anspelar på något liknande, där huvudkaraktären Jake antar Navigestalt för att beblanda sig med Pandoras urbefolkning som han i slutändan lyckas rädda från undergång. Avatarerna är i den hinduiska symbolvärlden representanter för en gudomlig ordning och strävar efter himmelrikets fysiska manifestation på jorden. I kontrast till dem står de demoniska krafter som söker etablera ett motsvarande helvete. I Matrix är mörkret framförallt gestaltat av antagonisten Smith, som vaktar det bestialiska maskinära systemet – matrisen – som håller fast människorna i en illusion för att kunna parasitera på deras livsenergi. Neo och hans vänner, som vaknat upp till den bistra verkligheten, går ner i matrisen som avatarer med målet att befria sina medmänniskor från sitt slaveri.

En viktig motivation i Tolkiens livsverk var att återuppliva en nygammal anglosaxisk mytologi, som till skillnad från den nordiska inte bevarats till våra dagar. Samtidigt som Tolkien producerade ett unikt verk med sin egen engelska touch och säkerligen var präglad av sin katolska tro, är det uppenbart att han hämtade mycket inspiration från den nordiska symbolvärlden. Oden och Gandalf har betydande likheter med sina egenskaper som poeter, magiker och härförare i uppgörelsen med ondskan. Om man målar i stora penseldrag gestaltade Tolkien ondskan främst med den mörke trollkarlen Saruman som överger samvetets röst och allierar sig med överdemonen Sauron för att slå Midgård i bojor och exploatera allt levande. Den gode trollkarlen Gandalf däremot förblir trogen sitt samvete och kämpar med sitt visa ledarskap för att människor, hobbitar och alver ska kunna leva i frihet och blomstra i harmoni med naturen. Den slutliga sammandrabbningen mellan gott och ont porträtteras i den nordiska mytologin av Ragnarök och har tydliga motsvarigheter i såväl Sagan om Ringen, Matrix som i den hinduiska mytologin. Gemensamt för alla dessa metaforer är att den goda sidan strider för sanning, frihet och en naturlig ordning medan den onda sidan präglas av en strävan att förvrida, förslava och förstöra. Även Batman och Jokern har omnämnts som moderna gestalter med liknande mytologiska drag. Jokern har mycket gemensamt med traditionella djävulsgestalter medan Batman är en arketypisk patriark och beskyddare som står upp för ordning och rättvisa. Motarbetad av Gothams hopplösa korruption och demonisering även från dem han kämpar för, är Batmans otacksamma strävan också en metafor med särskild relevans för vår samtid.

Mytologin är knappast ett förlegat fenomen som bör ses som förpassad till historiens dammiga arkiv. Snarare finns det ett fortsatt behov av att utforska vårt mytologiska arv och även av att utveckla den moderna tidens mytologiska symbolik så att de kan relateras till vår samtid på ständigt djupare och mer avancerade plan. I dagens läge verkar det exempelvis som att Saruman, Agent Smith och Jokern symboliskt skulle kunna syntetiseras av demokratins överhärskare Demon Kratius, som med penningmakten som bas och maktgirigheten som drivmedel lyckats förvrida demokratin till patokratisk tyranni. Frågan är vilken motsvarande syntes Gandalf, Neo och Batman skulle kunna anta för att beskriva ett kontrasterande alternativ.

Isac Boman