”De goda krigarna”

Inga är väl så självgoda som de goda krigarna. Deras oförvitlighet är så gränslös, att inga mord är för skändliga för att begås av dem. De lyckas till och med intala sig att deras mördande befrämjar det goda och människovänliga. De blir ofta hyllade – åtminstone om de är på den segrande sidan. Och deras egendomliga metod har en lång och vidskeplig tradition bakom sig.

Militära massmord sker under trosvissa knäfall för Gud, Allah, kapitalism, frihet, rättvisa, demokrati, skydd av civila och andra intill hjärntvätt propagerade honnörsord. Och kärnvapenmakternas goda krigare är beredda att utplåna allt mänskligt liv för sina höga ideal.

Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris kvällen den 31 juli 1914: Den unge patrioten för undan gardinen till det öppna fönstret. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på mannen, som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han kvar på trottoaren, beväpnad och med den gode krigarens belåtenhet.

När han fem år senare ställdes inför rätta, blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. De många goda krigarna firades som hjältar. “Segern” hade byggts på många miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det begåtts just före krigsutbrottet?

Dessutom hade den gode krigaren på Rue Montmartre dödat för fosterlandet också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före dådet hade han på Paris gator blivit upprörd över en demonstration mot det hotande kriget. Han dödade i övertygelsen “att rädda sitt land”, vad denna klyscha må betyda.

Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit “inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år” som Jolo (Jan Olof Olsson) uttryckte det i sin lysande bok 1914.

Dagen före mordet hade Jaurès tillsammans med andra av Europas socialistledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det annalkande storkriget. De hade samlats i Bryssel och Jaurès hade utropat: “Ner med kriget – krig mot kriget!” För att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning lade han armen om sin tyska kollega. I det upphetsade stämningsläget hemma i Frankrike var det en gest som de många militaristerna uppfattade som landsförräderi.

När Jaurès begravdes, hade första världskriget redan brutit ut. Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Paris den dagen. Också massornas jubel över kriget hördes där liksom överallt i Europa. Snart skulle glädjeropen förbytas i gråt och många av de jublande ruttna i massgravar.

Kanske tänkte Bertolt Brecht på Jaurès, när han diktade:

På väggen stod det med krita:

De vill ha krig: Den som skrivit det har redan stupat.

Brecht skrev dessa rader 1938. Då var en ny generation goda krigare i full färd med att förbereda ett ännu värre krig.

Några av de goda krigarna blir inte beundrade av alla. Denna grupp kallas för terrorister av dem som inte gillar deras syften. De anklagas också med rätta för att döda också civila, när de sprider död och förintelse.

Visst dödar vi oskyldiga, medger då de goda krigarna som kallas terrorister, men än sen: Det gör ju alla goda krigare i alla goda krig.

Det finns i detta en ovedersäglig logik, låt vara från militaristiska utgångspunkter: Faktum är att all statistik på förlustsiffror i moderna krig tyder på att de goda krigarna främst dödar barn, kvinnor och obeväpnade män. Och trodde människor inte på goda krig, skulle de inte över hela världen tillåta att en allt större del av deras arbetes resultat satsades på förberedelser för att massdöda just människor. Våra inhemska muskelspännare, som breder ut sig i spalterna och i sina angrepp på fredsrörelsen tungomålstalar om de goda krigen, gör bara en dygd av konvention och enfald.

De goda krigarna riskerar ofta sina egna liv. Det är ingen tröst för deras många offer eller för anhöriga till dessa. Men det står i en viss kontrast till alla dem som i trygghet kan göra stora pengar och fin karriär på de goda krigen. Till dem hör inte bara vapenfabrikanter, militaristiska politiker och förvarsbyråkrater utan också en massa opinionsbildare, som får oss att tro på de goda krigen. När Dwight D. Eisenhower 1961 avgick som USA:s president varnade han faktiskt i sitt avskedstal för det “militär-industriella komplexet”. Och han hade ändå varit de allierades överbefälhavare under andra världskriget.

Vi som försöker resultatvärdera krigen vet, att de inte är goda. Därför måste vi varje gång de goda krigarna slår till kämpa ännu hårdare mot deras villfarelse.

“Sörj inte, organisera er”! sa Joe Hill, mördad 1915. Hans ord citerades ibland av Olof Palme, mördad 1986, kanske av en god krigare.

Per Petreas